Godmorgon!
Kan dela med mig av en ytterst osmart grej jag (inte) gjorde igår kväll. Glömde ställa klockan, hur klantigt?! Men som tur är så har jag en inbyggd klocka i huvudet, så vaknade halv 8 och bussen gick kvart över. Jag hade inte packat något så fick liiite bråttom om man säger så. Men nu ska iaf allt vara med.
Sitter på bussen mot Oskarshamn. Där möter jag upp laget och sen drar vi! :)
Uppdateringen kommer vara på topp om det nu går att ladda telefonen dvs, dock får ni inlägg utan bilder för mitt internet på telefonen har tagit slut och det går så jäkla sakta. Men vi hörs!
I morgon åker jag med mitt innebandylag mot Sävsjö för en tränings/match helg. Vi ska campa...haha tur jag älskar att göra det annars hade det blivit jobbigt. Nu packar jag (som vanligt i sista minuten) och får hoppas att jag inte har glömt något. Jag är i allafall GRYMT taggad, ska verkligen göra mitt bästa och sen hoppas jag på lite tur med. Det har gått så dåligt nu ett tag så får hoppas att denna helg gör susen för motivationen :)
Nu ska jag hänga tvätt, för det brukar ju de flesta göra klockan 22:50 på en fredagkväll...eller? ;)
Har precis tagit mig en liten välförtjänt sovmorgon idag, himla skönt. Idag har jag inte så mycket på agendan, bara innebandyträning står det på den. Ska laga mat innan jag beger mig mot Oskarshamn dock, har redan bestämt lunch och det kommer bli mumsigt! Älskar att laga mat och är faktiskt inte så pjåkig på det heller, det visste ni inte va? ;)
Något i den stilen över får det bli (↑)
Men nu ska jag fortsätta traggla lite körkortsteori, ha en bra torsdag!
Kom på mig själv att jag faktiskt haft frågestund, dock har det varit så himla mycket annat i mitt liv som ni vet så därför kommer svaren nu istället, bättre sent än aldrig.
1. Hur går det för dig och Padde? Svar: Just nu väntar jag bara på att hovslagaren ska ha tid för honom, sen anländer han hem till mig! :)
2. Vad ska du göra med Minola? Ska någon annan ta hand om henne nu? Svar: Jag har faktiskt ingen aning ännu...
3. Hur är din kontakt med din mamma? Svar: Under detta år har det verkligen inte varit bra oss emellan. Varje gång vi träffats har vi skrikit och bråkat. Därför jag flyttade till pappa, för vi gick varandra bara på nerverna hela tiden. Jag älskar min mamma och just nu är det mycket bättre oss emellan! Det kommer bli mycket bättre med tiden, I hope. Hon är trots allt min mamma, som jag älskar av hela mitt hjärta.
4. Med din pappa? Svar: Pappa och jag har alltid haft en väldigt bra kontakt faktiskt. Har alltid varit "pappas flicka" om ni förstår. Pappa har alltid funnits där för mig och så fort det är något i mitt liv så ställer han upp. Han ställer upp på mig något sjukt mycket, pushar mig alltid. Tycker han att andra behandlar mig illa så agerar han. En mer rak och ärlig människa känner jag inte. Bästa pappa.
5. Vad hände mellan dig och Anton? Svar: Här var det tyvärr avståndet oss emellan samt att vi befann oss i fel tid i livet. Typ så.
6. Mellan dig och Joel? Svar: Fråga honom, för jag har inget svar på det.
7. Har du någon ny kille på g? Svar: Kanske det kanske.
8. Ska du tävla Padde mer? Svar: Klart vi kommer komma ut på tävlingar så småningom! Men inte för själva tävlingens skull, utan bara för att få ha roligt. För vi båda älskar att befinna oss på tävlingsbanan.
9. Vilken position har du i innebandyn? alltså typ uppe, målvakt osv Svar: Jag spelar för det mesta vänsterforward, ibland även höger.
10. Hur långt tror du att du kan gå inom innebandyn? Svar: Only sky is the limit. nej men seriöst, jag vet faktiskt inte.
11. Hur ser framtiden ut? Svar: Det vet jag inte, för jag har inte levt där ännu. Jag blir helt ärligt stressad av att tänka att jag måste hinna med så mycket i mitt liv, så jag lever varje dag i sänder.
12. Vad vill du göra med ditt liv? Svar: Jag vet inte vad jag vill GÖRA med mitt liv. Men jag vet att jag kommer göra allt för att må bra, oavsett vad det nu än betyder. Jag kommer aldrig göra någonting bara för att andra ber mig göra det, jag kommer göra de som bäst för mig helt enkelt.
För 3 år sedan köpte min mamma en häst till mig, då jag var beredd att satsa mer på hoppningen. Jag hade höga krav när jag satt och letade på hästnet efter min nya tävlingskompis de 3 sista åren på ponny. Ganska snabbt hittade vi Paddington under rubriken "Het irländare". Jag blev fast direkt, dregglade över datorn och tjatade hål i öronen på min mamma. Mamma tyckte med att han var fantastiskt fin, så vi gav det en chans. Åkte ner till skåne där vi mötte upp hans ägare och åkte sedan hem till dem. Fick höra lite om honom, vad han hade gjort tidigare och vad han var för typ av ponny. Stark, jävlig, underbar, personlig var några ord jag fick höra på vägen till hagen för att hämta honom. Jag kan erkänna att jag hade tankar som "skulle jag klara av honom?", "är han den rätta för mig?". Sen hände det.... mitt huvud vreds åt sidan och mina ögon mötte hans. Jag kan inte förklara vad som fanns i mitt huvud jus vid det tillfället, men att det var något jag aldrig känt tidigare, det visste jag. Det var något speciellt, jag minns att jag log. Hade inte mina öron varit i vägen så hade mitt leende aldrig kunnat sluta växa.
Redan innan jag satte mig på hans rygg, så visste jag att jag ville ha honom. Man kan säga att det klickade direkt. Ni som har hört att "kärlek vid första ögonkastet" inte stämmer, har så fel - för jag har fått det bevisat för mig. De där snälla valpögonen som Paddington har, de innehåller så otroligt mycket känslor. Han berättar allt för mig genom dem och jag kan tydligt se vad han vill - bara genom att titta honom i ögonen. Han ville bli min, och jag ville inget hellre än att bli hans. Som ni vet gick han inte igenom veterinärbesiktningen men jag tog hem honom ändå - trots att de var en tävlingshäst som jag var ute efter!! Mamma ifrågasatte mig hela tiden "men Elin, är det inte bättre du skaffar en häst som kan tävla nu direkt? du har bara 3 år på dig. Han är skadad, tänk om han inte blir bra?". Mamma var orolig över situationen men inte jag... för jag hade redan bestämt mig. Så vi mötte upp ägaren halvvägs, lastade om Paddington och åkte hem trots att han inte var frisk. Han fick stå i sjukhage hela sommaren. Antalet ATG vändor den sommaren har jag ingen koll på, men det var många. När veterinärerna inne på kliniken inte visste vad Paddes hälta berodde på, så började mångas tålamod om den här hästen ta slut, men inte min. Tävlingar var inte viktiga för mig längre, så länge Padde blev frisk för nu var han hela min värld. Många gånger jag fick höra "det går inte", "du borde köpa en lättare ponny för din egen skull", "han är så pass gammal att det är svårt att lära honom ifrån grunden" osv. Givetvis blev jag ledsen, grät flera kvällar om men JAG gav aldrig upp på honom, aldrig.
Som ni också vet så blev Padde helt frisk till hösten och vi började från ruta ett tillsammans. Men efter mycket blod/svett och tårar började det att lossna för oss, sen rullade det på. Det känns som att Padde alltid har funnits i mitt liv, trots att det bara är 3 år. Helt konstigt känns det.
När mamma nu bestämde sig för att flytta ifrån gården och jag flyttade till pappa så skrev mamma att hon måste sälja Paddington. SÄLJA PADDE?! jag var så otroligt nedstämd där ett tag, det var ju hennes häst och hon kunde ju göra vad som helst med honom. Då bestämde jag mig illa kvickt att faktiskt köpa loss honom från mamma. Så under hela sommaren har jag jobbat och sparat ihop pengar för att kunna förverkliga en dröm i mitt liv, att äga Paddington. Igår betalades de sista pengarna in till mamma och Padde är nu officiellt MIN, BARA MIN. Jag är ÄGARE till universums vackraste ponny.
Många skulle säkert dumförklara mig nu. Jag är över 18 år och får inte tävla ponny längre men ändå går jag och köper en ponny?! Jag kan förstå att det bara ser ut som en ponny för er, för mig är han en bästa vän. När mitt liv stormade runt mig så var han min trygghet här i livet, vilket han alltid kommer vara. Jag känner honom för väl och som sagt, om ni bara fick lära känna honom så som jag gjort, då skulle ni förstå. Han har gjort mer för mig än någon annan någonsin har gjort, han har jag delat sorg/glädje med och det vill jag fortsätta göra. Jag har kämpat och stått upp för den här ponnyn, inte ska jag väl ge upp honom nu?. Han som blivit paniksåld 2 gånger i sitt liv, han har varit med om att människor inte trott på honom, kallat honom fula saker och blivit illa behandlad. Inte fan skulle jag svika honom nu genom att lämna bort honom. Han trivs hos mig, det märks så sjukt tydligt på honom. Jag har inte hjärta för att kunna göra det.Kalla mig vad ni vill, men jag har lärt mig att kärlek övervinner allt. Han är i min ägo nu och det kommer han att förbli till den dagen han tar sitt sista andetag. Ska ta hand om honom som han vore mitt barn. Kommer alltid beskydda honom med allt jag har. Han får mig att må så bra, han får mig att våga känna, varje dag.
Den här låten lyssnar jag på nu, får gåshud över hela kroppen och tårarna strömmar neråt. Den här låten är tillägnad Paddington, varenda liten rad i den här låten tillhör honom. Jag älskar honom så mycket att jag snart spricker. Det här är äkta kärlek- Min älskade Paddington ♥
Nu när jag börjar komma in i lite vardagsrutiner igen så känns det lite som att jag måste komma igång med bloggandet igen, lite mer seriöst som jag gjorde innan jag flyttade. Har verkligen saknat att skriva ner känslor, tankar och funderingar i text. Så det hade jag tänkt börja med nu igen.
Liten lägesrapport nu då. Jag har bokat uppkörning samt uppskrivning, redan i mitten av september (kommer ej meddela exakt när ;)). Nästa vecka ska jag köra med mammas kompis som är en föredetta körskolelärare, för att få lite tips om vad jag ska tänka på. Känns skönt med lite "coachning" innan, för helt ärligt så är jag något sjukt nervös redan nu, jag menar det är bara 3 veckor kvar(!!). Känslan att veta att jag kanske har körkort om 3 veckor går inte att beskriva, åhhh om jag klarar körkortet på första försöket vore jag mer än överlycklig. Så nu hoppas vi att det går vägen!
På tal om uppkörningen så drömde jag inatt att jag körde upp.... i mörkret.....utför ett stup... och blev INTE godkänd. HAHA! #inteallsnervös
Sen har det hänt en sån sjukt stor sak i mitt liv... berättar om det i ett separat inlägg. Det vill ni INTE missa. ♥
Alltså... hur mycket pluspoäng och framförallt vuxenpoäng har jag inte dragit på mig sen jag slutade skolan? ;) Jag älskar vuxenlivet måste jag tala om. Städat hela morgonen och diskat, skurat golv och damsugit. Gick till affären nyss och handlade mat till mig och min kära fader. Gick hem och tillagade den. Potatis, sås och hemgjorda biffar. Smaskens!!
Haft morgonmys med Hanna nu ❤ snart ska jag fräsha upp mig för att sen köra till kalmar med pappa. Dags för halkbanan och jag är såååå nervös. Wish me luck..
Gårdagen vill jag bara glömma, förtränga helt för den träningen igår var helt värdelös från min sida. Aldrig jag skämts så mycket på väldigt länge. Sprang till level 6 på beeptestet, LEVEL 6?!?! Även att det har sin förklaring så blev jag väldigt besviken över mig själv. Den förklaringen kommer när jag sitter vid datorn igen.
Nu är jag på väg in till ännu en träning. Inte det minsta motiverad.... vilket jag alltid är annars. Nu är jag bara mest besviken, arg och ledsen. Vill bara dra täcket över huvudet och somna om.
Men men, man får väl göra det bästa av situationen I guess.
På fredag ska jag göra riskettan för B-körkort och på måndag blir det halkbanan! Detta betyder alltså att jag redan på måndag kan boka uppkörning/uppskrivning. Såååååå nervös. Önska mig lycka till, haha.
Idag är det beeptest som gäller på träningen. Förra gången kunde jag bara springa till level 8 då andningen blev för ansträngande. Idag måste jag springa till MINST level 9, allt annat är jag missnöjd med. Jag ska springa tills jag stupar... och lite därtill.
Fy ända in i helvete vad benen brinner efter spinningen. Personlig tränare som pumpar ut all kraft i kroppen. Benen bara skakar och svetten slutar inte rinna. Nu ska jag hem och stretcha och sen en låååång VÄLFÖRTJÄNT dusch!!
Benen känns som flera ton efter första träningen. Nu har jag köpt mat på maxi och fyller på matförrådet inför nästa pass. Det börjar redan om en timma, kommer somna gott inatt :)
Denna helg är det träningshelg med innebandyn, tidiga morgnar och långa dagar med träning. Igår tränade vi mellan 10-12 och sen spelade vi träningsmatch klockan 16. Huskvarna mötte vi, mer om det när jag kommer hem för nu är jag nämligen på väg till oskarshamn igen för en hel dag med ännu mer träning. Internmatch klockan 10 och sen spinning/core träning vid halv 3.
För första gången sen den 14 juli kan jag skriva ut "nu tar jag helg", jag har jobbat alla helger sen jag började på mitt schema. Det har varit tidiga morgnar, sena kvällar och alldeles för många timmars jobb stundtals. Nu är mitt sommarschema över och det känns bara så himla bra. Nu tar jag semester för resten av månaden och njuter av att jag inte har varken skola eller jobb på ett tag. Det känns lägligt med "semester" nu då jag har mycket annat i livet att göra. Spela innebandy, flytta Padde och ta körkort.
En mindre rolig sak är att jag förmodligen blivit laktosintolerant... eller jag kan åtminstone inte dricka ren mjölk. Igår gjorde jag det och fick magknip på jobbet...blev helt kallsvettig och det gjorde så himla ont. Idag gjorde jag det igen, drack té med mjölk i... och fick magknip.. igen. Så nu har jag köpt laktosfri mjölk och hoppas på att inte få magknip igen.
Annars är det fredag och humöret är på topp. En mysig kväll med HELA familjen, åhh vad myyys. ♥
Jag har några gånger nämt för er att jag inte vill minnas åren när jag var mellan 14-17 år, för då levde jag som i ett mörker. Det gör ont i mig och det har gjort ont i mig. Jag vet hur det är att vara allmänt deprimerad, allmänt sur/arg på livet och människorna i den. Det suger, big time. Idag var en dag jag ville minnas, jag kände mig stark nog att kunna göra det. Gick in på min bilddagbok och bläddrade till år 2009, tårar rinner - är det där verkligen jag? Jag tänkte öppna upp mig och berätta lite för er, inte för att få sympati utan för att få er att kanske förstå.
Jag har aldrig varit tjejen som tagit plats, alltid varit den där lilla tjejen som egentligen har saker att säga till om - men aldrig vågat ta för stor plats. Under dessa år som jag gick på högstadiet var jag allt annat än mig själv. Jag hade haft en bästa vän som jag känt mig så trygg med enda från förskolan till årskurs 6, sen tappade vi helt kontakten dessa åren. Och att komma ifrån 6:an till en klass där man inte ens kände igen namnen på och när man inte vågar ta kontakt med någon, det blev en för stor utmaning för mig. Jag backade undan när alla andra klev framåt och skapade kontakter. Många gånger jag kände mig som den mest ensamma människa på denna jord. Jag skapade en bubbla som jag själv gick i varje dag, jag målade upp alla människor som elaka och att de ville mig illa. Litade inte på någon. Jag gick ofta själv i skolan mellan lektionerna, för jag var rädd att ta kontakt och vara med andra människor. Kände mig otrygg och otillräcklig, som den minsta människan på jorden. När en i klassen skulle ha tjejfest så bjöd hon alla, även mig men jag kom aldrig...för jag vågade inte.
Det var inte många gånger jag log när jag var i skolan, och om morgnarna när jag skulle till skolan ville jag helst dra täcket över huvudet och sova. Inbillade mig själv att allt på mig var så himla fult, kände mig otillräcklig och i vägen. När andra frågade mig om jag ville vara med svarade jag "Nä, det är okej, jag ska inte vara i vägen". Jag kände mig aldrig som en i gänget, för vem skulle vilja vara med mig?
Jag gick hela dagarna och tänkte på vad det var som var fel på mig. Varför kunde jag inte vara som alla andra? Hela tiden hade jag negativa tankar i huvudet om mig själv, såg mig själv som meningslös och onödig. Jag tog inte ens bilder på mig själv, för jag avskydde mig själv. Livet målade jag svart och det fanns bara ett ljus i det mörkret och det var Minola. Om inte hon funnits där, då vet jag inte ens om jag varit här idag.
Jag läser på mina bilder på bilddagboken just nu och undrar hur i hela friden jag kunnat vara så och behandlat mig själv så. Den första reaktionen när jag öppnade upp sidan med mina bilder och texter var "vem var den där flickan, det där är inte jag". Jag hade en längtan i den åldern och det var att komma bort, jag ville inte ens stanna kvar i livet. När man känner sig sådär otillräcklig och värdelös så finns inte mycket som kan hjälpa. Men jag är så glad över att det fanns 3 människor som såg mig må dåligt, de märkte att jag slutade äta och låg på botten. De tog kontakt med kuratorn på skolan som hämtade mig på en av lektionerna och sa att det var några som hade kommit till henne och varit oroliga för mig. Jag hatade att prata med den här människan för enligt mig, så var ingenting fel. Men här kom vändpunkten, jag ville verkligen INTE prata med henne och då bestämde jag mig för att faktiskt ta tag i livet och försöka att varje dag hitta möjligheter till att bli en mer positiv människa. Vägen var lång men för varje dag som gick så försökte jag verkligen hitta glädjen till livet. Innebandyn var glädje för mig, Minola var glädje för mig. När jag började se livet som en klick färg igen, då lättade många kilon från mina axlar.
Jag vill egentligen inte minnas eller bli påmind om den här tiden, för det är inte jag. Idag mår jag mycket mycket bättre. Jag vågar lita på folk (ett fåtal dock) och jag vågar vara social. Jag ser inte livet som något jobbigt utan som en stor möjlighet. Jag kan inte ens förklara vilken skillnad det är på tjejen under, för det är som natt och dag.
Anledningen till att jag valde att skriva min egna historia såhär öppet på internet är för att jag vet att många andra unga tjejer har en sån här vardag. Jag vill säga till er alla som har det jobbigt att, även om din värld ser kolsvart ut just nu, så finns det alltid ljus någonstans. Det gäller att hitta dem, och våga lita på att det kommer att bli bättre. Det kanske känns som en omöjlighet, det gjorde det för mig med. Jag säger inte att det kommer att bli lätt, men jag kan säga er att resan tillbaka är så värd det.
2009
2013
Jag tror att det är bra för mig att minnas dessa år, för att verkligen kunna uppskatta mitt liv idag. Jag är en helt vanlig tjej, som ibland bara haft det jobbigare än de andra. Man lär sig alltid någonting av allt man gör och jag har verkligen lärt mig uppskatta de simplaste sakerna här i livet. Om jag får ett enkelt sms från någon jag tycker om kan det göra hela min dag. När jag var inblandad i den stora bloggvärlden så kunde jag inte förstå att andra kunde se upp till mig. Varje gång det ramlade in en "idolbild" med en text till så kunde jag inte sluta tänka på det, jag blev verkligen så varm inuti, kunde leva på det i månader. Det finns inga garantier på att livet alltid kommer att vara bra, så jag tycker man ska ta vara på varenda bra sekund av det.
Idag vill jag inte vara som alla andra, jag vill vara mig. Idag trivs jag med att vara jag. Idag vill jag vara med andra människor. Idag vågar jag ta för mig. Idag vet jag vad jag vill. Idag vågar jag yttra mig. Idag vågar jag ta lite mer plats. Idag är jag stolt över mig själv. Idag är jag glad över livet. Idag ser jag alla möjligheter. Idag är jag stark.
Det känns verkligen som mitt liv hänger i luften för tillfället. Padde har vaccinerats idag, han måste skos snart och sen byta stall. När han har bytt stall ska jag komma in i deras rutiner och få alla mina saker i ordning. Måste skaffa anläggningskort på blomstermåla ridklubb så jag har tillgång till ridhus i vinter. Har bokat risk 1:an, den 23:e augusti är det dags. I morgon ska jag ringa om risk 2:an, när den är utförd ska jag boka uppkörning/uppskrivning. Måste köpa högtalare till min bil, täcken till Paddington och en massa annat. Måste åka till ullared innan vintern. Mitt rum måste städas och tvätta upp en massor av kläder, köpa möbler så jag får plats med allt. 3 dagar kvar på jobbet, sen lägga mig tillgänglig när jag kan.
Som ni märker, mitt liv hänger i luften, vill bara ta ner allt på marken och börja leva/strukturera upp det. Mitt huvud är snurrigt som bara den. I morgon ska jag skriva ner en "to-do-lista" och verkligen följa upp den. För så som det är nu orkar jag inte med, strukturerat ska det vara!
Det är körkortet som verkligen måste tas nu alltså, jag MÅSTE ha det i höst om mitt liv ska fungera. Känner mig något så stressad över detta att det inte är klokt. Ska ringa i morgon och hoppas på tid så fort som möjligt så jag kan boka sen. Sitter och gör tester hela tiden på internet för att känna mig säker när jag väl sitter där och skriver upp. Kör så mycket jag kan här hemma. Åh, vill så gärna ha det nu!!
Fredagen den 9/8-13 spelade vi en internmatch (match mot varandra), detta för att redan nu då ledarna ska ha koll på vilka femmor vi ska spela i, vilka som kan spela med varandra. Vi hade först en gemensam uppvärmning på ca 20 minuter, sen delades vi in i 4 femmor, två lag. Spelade 2x20 minuter rullande tid med dessa femmor, efter det bytte vi femmor och spelade ytterliggare 2x20 minuter. Sammanlagt alltså 80 minuter!
Lagets prestationer:Jag måste verkligen säga att jag tyckte att det gick bra för alla, japp, ALLA. Alla kämpde på och var målmedvetna (som vanligt). Visst att spelet kan vara mycket bättre, men man får ta hänsyn till att det är i början av säsongen och att vi spelade i olika femmor. En tanke som slog mig... om det ser såhär bra ut redan nu, hur BRA kommer då inte vi vara i slutet av säsongen?! Klart godkänd insats.
Mina prestationer: Jag försökte att inte fokusera på vilka jag spelade tillsammans med, utan endast på mig och mina uppgifter. Satt i bilen in och fokuserade, tänkte på vad jag ska göra i defensiven och i anfallet. Det gick faktiskt väldigt bra till en början då jag skapade många chanser och dessutom gjorde två mål. Jag stod rätt i defensivarbetet och tog bra/snabba beslut. Koncentrationen var på rätt ställe helt enkelt. Låg rätt i pressen också. Så den första matchen gick bra, mycket bra för att vara i början av säsongen. Andra matchen gick åt pipsvängen, så missnöjd med min egna insats. Fick inget flyt, fick inte med mig bollen, passningarna var värdelösa, hade enbart några skott på mål osv. Men men, jag kan väl inte räkna med att precis ALLT ska stämma i ca 1,5 timma såhär i början. Som jag skrivit i tidigare inlägg var jag rädd att min kondition skulle ha försämrats, SÅ FEL jag hade. Jag hade ork HELA detta 100 minuterspass, trots att vi pressade på och spelade på två femmor. Jag är så GLAD och STOLT över mig själv. Alla jobbiga/dödstråkiga träningspass i sommar har gett resultat, åhh SÅ glad. Det bästa är att den bara kommer att bli bättre efter varje pass jag spelar. Så min prestation är väl ändå okej, inte jättebra men inte heller jättedålig.
Äntligen säger jag bara. Slutade jobbet vid 4 och i morgon är jag ledig, fattar ni, LEDIG?! Jag förstår det inte, det går inte in i hjärnan. Inget alarm på morgonen? what?!?! Så efterlängtat!
Har nämligen jobbat 5 dagar i rad nu, 8 timmars pass varje dag i princip, en gång 10. Haft en klocka som ringt vid 6 varje morgon, har nämligen bara gått dagturer. Har blivit en ofrivillig morgonmänniska dessa dagar, det har verkligen varit ett pain in the ass att gå upp så tidigt och jobba långa dagar. Dessutom är det KAOS på jobbet och har varit under hela helgen. Det suger när allt runt omkring de boende inte fungerar så som sjuksköterskor som inte kommer eller svarar, medicinerna har kaosat, personal som blivit sjuka med kort varsel, nattpersonal som inte gjort sitt jobb osv osv osv. Det blir så mycket extra jobb vilket verkligen inte behövs på vår avdelning. Så nu är jag slut i huvudet. Men jag överlever och nu ska jag bara ta det lugnt. Skönt, välförtjänt.
Den här veckan kan ni räkna med mer uppdatering än vanligt då min lillebror är här och har dator. Så vi hörs! Utvärdering om innebandyn kommer..
Gick upp vid 04:45 idag, svintrött efter att ha somnat så sent som vid 02:00.... Jobb 10 timmar idag!
Just nu ligger jag i mormors stuga helt själv och halvsover. Jobbat mellan 07:00-13:00, börjar vid 16:30 och jobbar till 21:30 ikväll. Börjar vid 07:30 i morgon...
På tisdag får jag äntligen en ledig dag och sen har jag bara tre dagar till på schemat, känns skönt!
Nog pratat om jobb... Igår spelade vi match mot varandra på innebandyn, mer om det och utvärdering kommer i ett eget inlägg när jag orkar! Men kan säga att jag blev mycket överraskad över en sak, nöjd över en annan och missnöjd över en annan..
Sååååå trött är mitt huvud idag. Ska sova nu och ställa klockan på halv 7, jobbar halv 8 - 4 i morgon sen åka direkt till innebandyträningen. Lång dag i morgon! Dags att vila.
KUL att ni uppskattar att jag kommit igång med bloggandet igen, det märktes framförallt i statistiken idag!
Satt och bläddrade i höökskatalogen för någon dag sedan och herregud vad fina saker de har fått in. Jag fullkomligt älskar hööks och deras fina blå-bruna tema från JH-kollektionen. Dessa saker nedan är saker jag verkligen ska titta närmare på, vissa ska även inskaffas!
Ni vet ju redan vilka sjuka, SJUKA kroppsideal samhället sätter upp. Man ska vara pinnsmal, massa smink, skönhetsartiklar, äta en salladsbit om dagen osv. Det finns många som svälter sig själva för att "passa in" och om det inte är helt fel så säg. Många är osäkra i sig själva och med största sannolikhet är det det här idealet som ligger i grunden för det.
Jag kommer utgå från mig själv, då jag alltid varit "normal" när det gäller min vikt. Hatar ordet normal, därför fick det vara inom tecken. Men i allafall. Jag har varit en tonåring som varannan dag hatat varenda del av min kropp till att faktiskt tyckt om den dagen efter. Det är fortfarande så. Jag kan inte säga att jag är nöjd med min kropp men jag har accepterat den. Mina lår är stora, jag har breda axlar, min mage putar ut ibland men vad gör det om hundra år när jag annars mår bra i mig själv?
Det värsta jag vet, eller okej, BLAND det värsta jag vet är människor som klagar på sig själva. "Åh mina ben är för stora", "Åh vad min mage är tjock" osv. SNARK. Varför klaga på någonting istället för att GÖRA något åt det då? Förstår inte. Är du inte nöjd med dig själv, se till att bli nöjd med dig själv!! Det hjälper inte ett skit att du varenda dag ska gå runt och klaga på dig själv. AGERA. Jag är inte heller nöjd med allt på min kropp MEN jag klagar inte varenda dag jag ser mig själv i spegeln. Det är skillnad. Den dagen du slutar bry dig så otroligt mycket, den dagen kommer du må så himla mycket bättre. Tro mig. Jag har väl också jämfört mig själv med andra, varit den mest osäkra människa på denna jord, köpt kläder för att inte se stor ut osv. Har aldrig kunnat gå utanför dörren osminkad eller med ofixat hår. I dagsläget kan jag i princip åka vart som helst i vilka kläder som helst, givetvis bryr jag mig, men verkligen inte lika mycket som innan och det är en sån frihet.
Man behöver inte vara den där pinnsmala tjejen som tuggar på en gurka om dagen, man kan må bra i allafall och känna sig komfortabel i sin egen kropp. En kille skrev till mig för en vecka sedan att "du har en perfekt kropp" och jag bara "ehrm, okey *host*". Bara för att jag inte tycker att min kropp är perfekt så kan andra ögon tycka det. Jag tror man blir hemmablind när man bara ser sig själv i spegeln och bara letar fel och brister. Sen när man får höra något bra om sin kropp så tror jag att man bara stöter undan det för att man bara utforskat sina brister. Det är därför vi är så dåliga på att ta emot komplimanger och berömma oss själva, tror jag.
Detta är en mognadsnivå, att känna sig bekväm i sitt eget skinn och inte behöva jämföra sig med alla andra. Att känna att man duger och att man faktiskt kan acceptera sin kropp. Om du inte kan acceptera den nu, gör någonting åt den och acceptera den efteråt. Om du inte är lycklig eller nöjd med din kropp, GÖR så att du blir nöjd. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på ständigt klagande.
Jag vill göra en förändring med min kropp och det är att gå ner några kilo, för att sedan gå upp i muskler. Få en mer "tight" kropp, sportig typ. Det gör jag för att jag vill, inte för att jag är missnöjd med mig själv. Jag ser det som en utmaning, en rolig sådan!
NU kom jag i säng, haha fasen vad flashback jag fick ikväll/natt, så mysigt. Nu ligger jag och lyssnar på musik under täcket i ett bäcksvart rum, det är inte fel det heller. Det enda som är konstigt är att jag inte alls är trött...
I samband med att jag tog studenten började vår försäsong med innebandyn. Jag kunde tyvärr inte vara med på många pass då jag var sjuk en vecka innan studenten, sen kom studentveckan, blev frisk 1 vecka efter det och då kom Fredrika på besök en vecka och jag stukade fotj*veln. Så jag har inte haft så mycket försäsong med laget det vill säga och det gjorde mig riktigt "rädd". Var rädd att jag tappat konditionen efter en hel vecka party samt förkylning och stukning. Direkt när foten mådde bra igen tog jag upp det här med mitt motionerande och började springa/powerwalka/inlines/cykla. För några veckor sedan var jag även med på innebandyträning (skojträning) där vi bara spelade på småmål i en liten sporthall. Jag har alltså haft min egen försäsong.
Nu börjar allvaret, slut på försäsongen och snart dags för serien att dra igång. Igår var första riktiga innebandyträningen, det var självklart hur roligt som helst men samtidigt var det ett test för mig, ett konditionstest. Skulle jag orka hela passet? Hade jag verkligen hållt igång tillräckligt? Och vet ni vad? Jag har känslan av att jag faktiskt orkar MER nu än vad jag gjorde i slutet av säsongen, halelujah! Tränade idag med och kände aldrig att "nu orkar jag inte mer" - fytusan vad skönt! Dock var andningen inte alltid lätt att ha och göra med, men jag gav aldrig upp. Idag gick det faktiskt väldigt bra på träningen! Spelade trots allt i 2 timmar utan problem.
Vad behöver JAG öva på den här säsongen för att just JAG ska bli bättre som spelare?
1. Vinna boll!! Ofta lyckas jag bryta bollar men jag får sällan med mig bollen till spelet. Måste bli bättre. Även vinna boll i hörn.
2. Titta upp oftare än vad jag gör. Innan jag tar emot ett pass ska jag alltid veta vad jag ska göra av bollen för ett snabbare spel.
3. Skaffa nerver av stål. Min vilja är ibland för mycket för min hjärna, måste ta det lugnt och inte stressa upp mig.
4. Fokusera på RÄTT saker, inte på vad andra gör utan på vad jag gör och vad jag ska göra bättre.
5. Aldrig lämna någon träning åt slumpen, ta vara på varenda träning och hålla fokus uppe på varenda liten grej.
6. Hur dåligt det än går för mig får det aldrig gå ut över laget, måste ta tag i mig själv och inte låta känslorna ta över. Försöka att ALLTID peppa laget framåt i ALLA situationer.
7. Måste gå hårdare och mer bestämt in i närkamper, ALDRIG vika mig. Står det en person i vägen? Ja men mosa den då ;) det är min väg och jag ska förbi och fram. 8. Bli mer säker defensivt!
Listan kan göras lång men jag detta är vad jag främst måste tänka på. Denna kommer uppdateras träning efter träning. Efter varje träning kommer jag göra en plus och minus lista på vad som gått bra respektive mindre bra. Tror det är viktigt att analysera för att komma framåt, vilket jag ska göra.
Målet för laget denna säsong är att gå ALL IN från första början, vi har ett mål och det är att nästa år spela i division 1, näst högsta serien i Sverige. Stenhårt jobb ligger framför oss men vi är villiga att ta fighten. 50 poäng ska göras denna säsong, det finns inget annat alternativ.
Har blivit trött på att skriva en massor av tråkiga mobilinlägg så därför har jag struntat i det helt ett tag. Nu sitter jag vid en dator igen så ska passa på att skriva lite bra inlägg att både publicera och klicka på tidsinställda. Känns som lite flashback när jag nu sitter här i soffan helt själv med datorn i knäet och musik i lurarna. Var alltid sent uppe alla dagar i veckan när jag gick på gymnasiet. Kommer nog somna sent ikväll då jag faktiskt sovit 10 timmar natten som var. Himla skönt att vakna vid 11 måste jag nog säga, var väldigt länge sedan som jag gjorde det.
Idag har jag vaknat, ätit frukost, haft dö-tid med syster, kollat i nya halens katalogen (dreggel), bytt om, åkt buss, tränat 2 timmar, övningskört i Oskarshamn, övningskört hem, gjort körkortsteorifrågor på internet och nu sitter jag här. Härliga lediga dag! Det var/är helt underbart att innebandyn har kommit igång nu igen, jag är så galet galet GALET taggad på säsongen/min utveckling. Ska skriva ett inlägg om detta snart.
Angående övningskörningsbiten så går det mycket bra för tillfället! Går bara bättre och bättre. Riskettan är bokad och i morgon ska jag ringa om halkbanan. Sen är det bara att boka tid för uppkörning/uppskrivning. Det känns att det närmar sig slutet nu, weehoo. Ska sitta om kvällarna eller en gång om dagen och göra lite tester på internet så jag känner mig väl förberedd till uppskrivningen. Är faktiskt mer "rädd" för uppskrivningen än vad jag är för uppkörningen... är rädd för att bli för nervös, haha.
Dagen har rullat på bra med andra ord. I morgon börjar jag jobba vid 4 så innan dess ska jag tvätta och börja med mitt rum, måste ta tag i det nu asså! Sen sover jag nog hos mormor i morgon då jag börjar vid halv 8 på fredag. På fredag efter jobbet blir det även en internmatch i Ohamn sporthall, ska bli kul. Men det är då, nu är nu.
Ska skriva massor med inlägg nu och börja tidsinställa ut bla information om hästarna, mina tankar om innebandyn nu innan säsongen, något mer ni skulle finna vara intressant att läsa? Hör av er ;)
Åhh vad underbart att äntligen vara på hästtävling. Det lindrar ju dock inte mitt enorma tävlingssug... Längtar tills den dagen jag och Paddis är på banan igen.
God morgon! :)
Alltså min kropp är helt konstig. Känner mig uppdelad, huvudet är en del och min kropp en annan. Huvudet är jättetrött och tungt men min kropp är jättepigg och kan inte vara stilla. Jag vaknar alltid jättetidigt och är svintrött men kan ändå inte bara ligga kvar i sängen. Svårt att förklara men så känns det. Lurigt.
Idag kanske jag åker iväg och tittar på hopptävling eller så stannar jag hemma och fixar mitt rum. Ska ta fram min kalender och planera in min höst. Längtar faktiskt jättemycket! Snart drar innebandyn igång!!! (:D)
Drömde till och med att jag spelade match inatt, seriepremiär och allt. Haha!
Dagens konstanterande är att jag är alldeles för snäll. Skulle bara jobbat 6 timmar idag men det ändrades till 13 istället... Så min bästa mormor var här med mat till mig så jag ska klara av dagen/kvällen.
I morgon är jag ledig, om jag nu inte åker på ett pass i morgon också.
Ska snart bädda ner mig i sängen men först ska jag fortsätta bläddra och dreggla över höökskatalogen. Det kommer då inte bli billigt för min del känns det som, så jädra fina grejer! Paddisen kommer verkligen bli så bortskämd som han bara kan bli nu framöver ;) och jag ska även skämma bort mig själv med nya hästsaker till hösten/vintern. Efter allt jobb denna sommar så kan jag väl få unna mig det känner jag :)
.... MEN fyfan rent ut sagt vilket jäkla skoskav jag fick på höger fot. Var som en stor blåsa som jag fick trycka igenom med nål och sen sätta compeed på. Men fram kom jag! Väldigt snabbt dessutom.
Jobbet gick sjukt bra ikväll, så skönt när det flyter på och inte kaosar. Nu är jag trött så sängen väntar nog bara om hörnet om jag inte drar igång en film och tar det lugnt i soffan. Dock har vi nästan bara läskiga skräckfilmer som jag aldrig skulle kunna kolla på ensam, hehehehe.
By the way... Paddington kommer i slutet av denna månad att flytta. Det blev klart idag och känns så bra. Höstens planering börjar sakta men säkert falla på plats, så skönt det kommer bli efter nästan ett år av kaos. I slutet av denna månad kommer jag även att vara världens lyckligaste. Berättar mer senare, vid ett annat tillfälle.
Nu är det bara det där jäkla körkortet kvar med, åhhh vill ha det nu! Men snart, snart. Hatar att vänta, gah. Ska iaf göra risk 1 snart, sen är det bara risk 2 och uppkörning samt uppskrivning kvar. Pluggar för fulla muggar varje dag. Hösten kommer underlätta på alla sätt och vis när det där rosa kortet är i min hand.
Idag fyller en oerhört viktig vän till mig år. En vän som alltid finns där och som alltid går att prata med. Vänder mig alltid till henne om det är något. Världens bästa vän. Alla skulle behöva ha en Amandha i sitt liv.
Hoppas i allafall att du får en bra dag vännen, älskar dig.
För lite mer än en månad sedan beställde jag hem lite kläder från ellos stora sommarrea. Bland dessa kläder fanns ett par beiga chinos. Det var så fina men de passade tyvärr inte, fanns inte en chans att jag skulle kunna knäppa knappen. Då la jag de i påsen och tänkte göra en retur på dem. Har helt glömt bort att returnera dem så de fanns kvar hemma. Idag hittade jag dem och tänkte att, vafan jag måste prova de igen!
Och vad fasen?! DE PASSADE JU SKITBRA!! Vad har hänt denna månad? Haha, jag måste ha krympt och tack gode gud för det ;)
Snacka om minnen. Gråter glädjetårar om och om igen. Det var min vändning förra säsongen. Hade en tung inledning på förra säsongen ända fram till DM finalen där allt släppte. Gjorde hela 4 mål och vi vann med 6-4 till slut. Blev utvald till matchens lirare och jag var så jäkla glad. Åh, vill bara ut på planen NU och spela! Har ju världens tur att spela med världens härligaste lag och tränare med. Längtar så galet mycket till hösten, ni skulle bara veta. Jag brinner verkligen för detta.
Jag har gått och blivit rädd för ett ord, ordet kärlek. Jag vet vad kärlek är och det är verkligen det finaste en människa kan få uppleva. Min definition av kärlek är tillit, utan det finns inte ordet kärlek. Tänk vad härligt när man äntligen hittar den rätta, gifta sig och lova evig kärlek. Åh, ryser från tårna till huvudet. Det är ju bara så himla fint!
Varför jag blivit rädd för kärleken är nog för att den bara har sårat mig, eller har jag sårat någon. Efter varje gång jag avslutat ett förhållande med en person tänker jag "aldrig mer". Men sen dyker någon upp i ens liv och är sådär lite extra bra. Jag är så rädd för att bli sådär galet kär igen, jag är verkligen det. Dock har jag väl redan hamnat i den gropen...
Jag hatar mig själv för att jag har så svårt att lita på folk nu för tiden. Jag har verkligen kastat pärlor åt svin, då jag har svårt att släppa taget. Blivit sårad, fått krossat hjärta om och om igen...och bara förlåtit. Dessa tragiska förhållanden har fått mig att backa tusen steg bakåt när ordet kärlek dyker upp. Jag kan inte ens ta emot en kommentar från en kille utan att analysera varför han skrev så till mig och vad han ville få fram med budskapet. Min hjärna backar 1000 steg och tänker bara att "han kommer såra mig". Det är så sjukt jäkla jobbigt.
Att inte våga lita på andra människor gör mig galen. Jag vill ju så gärna våga släppa in en person i mitt liv just nu men jag vågar inte det. Min hjärna kaosar och mitt hjärta säger annat. Mitt hjärta vill ju så gärna fast hjärnan tillåter inte det att hända... Vad ska man göra när man är så förbannat rädd att ännu en gång bli sårad?!
Ett oerhört avklätt och känslomässigt inlägg såhär mitt i natten skrivet av en minst sagt kluven Elin...
