elinljunggren.blogg.se -

When I look at you

För 3 år sedan köpte min mamma en häst till mig, då jag var beredd att satsa mer på hoppningen. Jag hade höga krav när jag satt och letade på hästnet efter min nya tävlingskompis de 3 sista åren på ponny. Ganska snabbt hittade vi Paddington under rubriken "Het irländare". Jag blev fast direkt, dregglade över datorn och tjatade hål i öronen på min mamma. Mamma tyckte med att han var fantastiskt fin, så vi gav det en chans. Åkte ner till skåne där vi mötte upp hans ägare och åkte sedan hem till dem. Fick höra lite om honom, vad han hade gjort tidigare och vad han var för typ av ponny. Stark, jävlig, underbar, personlig var några ord jag fick höra på vägen till hagen för att hämta honom. Jag kan erkänna att jag hade tankar som "skulle jag klara av honom?", "är han den rätta för mig?". Sen hände det.... mitt huvud vreds åt sidan och mina ögon mötte hans. Jag kan inte förklara vad som fanns i mitt huvud jus vid det tillfället, men att det var något jag aldrig känt tidigare, det visste jag. Det var något speciellt, jag minns att jag log. Hade inte mina öron varit i vägen så hade mitt leende aldrig kunnat sluta växa.

Redan innan jag satte mig på hans rygg, så visste jag att jag ville ha honom. Man kan säga att det klickade direkt. Ni som har hört att "kärlek vid första ögonkastet" inte stämmer, har så fel - för jag har fått det bevisat för mig. De där snälla valpögonen som Paddington har, de innehåller så otroligt mycket känslor. Han berättar allt för mig genom dem och jag kan tydligt se vad han vill - bara genom att titta honom i ögonen. Han ville bli min, och jag ville inget hellre än att bli hans. Som ni vet gick han inte igenom veterinärbesiktningen men jag tog hem honom ändå - trots att de var en tävlingshäst som jag var ute efter!! Mamma ifrågasatte mig hela tiden "men Elin, är det inte bättre du skaffar en häst som kan tävla nu direkt? du har bara 3 år på dig. Han är skadad, tänk om han inte blir bra?". Mamma var orolig över situationen men inte jag... för jag hade redan bestämt mig. Så vi mötte upp ägaren halvvägs, lastade om Paddington och åkte hem trots att han inte var frisk. Han fick stå i sjukhage hela sommaren. Antalet ATG vändor den sommaren har jag ingen koll på, men det var många. När veterinärerna inne på kliniken inte visste vad Paddes hälta berodde på, så började mångas tålamod om den här hästen ta slut, men inte min. Tävlingar var inte viktiga för mig längre, så länge Padde blev frisk för nu var han hela min värld. Många gånger jag fick höra "det går inte", "du borde köpa en lättare ponny för din egen skull", "han är så pass gammal att det är svårt att lära honom ifrån grunden" osv. Givetvis blev jag ledsen, grät flera kvällar om men JAG gav aldrig upp på honom, aldrig.

Som ni också vet så blev Padde helt frisk till hösten och vi började från ruta ett tillsammans. Men efter mycket blod/svett och tårar började det att lossna för oss, sen rullade det på. Det känns som att Padde alltid har funnits i mitt liv, trots att det bara är 3 år. Helt konstigt känns det.

När mamma nu bestämde sig för att flytta ifrån gården och jag flyttade till pappa så skrev mamma att hon måste sälja Paddington. SÄLJA PADDE?! jag var så otroligt nedstämd där ett tag, det var ju hennes häst och hon kunde ju göra vad som helst med honom. Då bestämde jag mig illa kvickt att faktiskt köpa loss honom från mamma. Så under hela sommaren har jag jobbat och sparat ihop pengar för att kunna förverkliga en dröm i mitt liv, att äga Paddington. Igår betalades de sista pengarna in till mamma och Padde är nu officiellt MIN, BARA MIN. Jag är ÄGARE till universums vackraste ponny.

Många skulle säkert dumförklara mig nu. Jag är över 18 år och får inte tävla ponny längre men ändå går jag och köper en ponny?! Jag kan förstå att det bara ser ut som en ponny för er, för mig är han en bästa vän. När mitt liv stormade runt mig så var han min trygghet här i livet, vilket han alltid kommer vara. Jag känner honom för väl och som sagt, om ni bara fick lära känna honom så som jag gjort, då skulle ni förstå. Han har gjort mer för mig än någon annan någonsin har gjort, han har jag delat sorg/glädje med och det vill jag fortsätta göra. Jag har kämpat och stått upp för den här ponnyn, inte ska jag väl ge upp honom nu?. Han som blivit paniksåld 2 gånger i sitt liv, han har varit med om att människor inte trott på honom, kallat honom fula saker och blivit illa behandlad. Inte fan skulle jag svika honom nu genom att lämna bort honom. Han trivs hos mig, det märks så sjukt tydligt på honom. Jag har inte hjärta för att kunna göra det. Kalla mig vad ni vill, men jag har lärt mig att kärlek övervinner allt. Han är i min ägo nu och det kommer han att förbli till den dagen han tar sitt sista andetag. Ska ta hand om honom som han vore mitt barn. Kommer alltid beskydda honom med allt jag har. Han får mig att må så bra, han får mig att våga känna, varje dag.

Den här låten lyssnar jag på nu, får gåshud över hela kroppen och tårarna strömmar neråt. Den här låten är tillägnad Paddington, varenda liten rad i den här låten tillhör honom. Jag älskar honom så mycket att jag snart spricker. Det här är äkta kärlek- Min älskade Paddington ♥