Hurt me once, I will kill you twice
Jag har gått och blivit rädd för ett ord, ordet kärlek. Jag vet vad kärlek är och det är verkligen det finaste en människa kan få uppleva. Min definition av kärlek är tillit, utan det finns inte ordet kärlek. Tänk vad härligt när man äntligen hittar den rätta, gifta sig och lova evig kärlek. Åh, ryser från tårna till huvudet. Det är ju bara så himla fint!
Varför jag blivit rädd för kärleken är nog för att den bara har sårat mig, eller har jag sårat någon. Efter varje gång jag avslutat ett förhållande med en person tänker jag "aldrig mer". Men sen dyker någon upp i ens liv och är sådär lite extra bra. Jag är så rädd för att bli sådär galet kär igen, jag är verkligen det. Dock har jag väl redan hamnat i den gropen...
Jag hatar mig själv för att jag har så svårt att lita på folk nu för tiden. Jag har verkligen kastat pärlor åt svin, då jag har svårt att släppa taget. Blivit sårad, fått krossat hjärta om och om igen...och bara förlåtit. Dessa tragiska förhållanden har fått mig att backa tusen steg bakåt när ordet kärlek dyker upp. Jag kan inte ens ta emot en kommentar från en kille utan att analysera varför han skrev så till mig och vad han ville få fram med budskapet. Min hjärna backar 1000 steg och tänker bara att "han kommer såra mig". Det är så sjukt jäkla jobbigt.
Att inte våga lita på andra människor gör mig galen. Jag vill ju så gärna våga släppa in en person i mitt liv just nu men jag vågar inte det. Min hjärna kaosar och mitt hjärta säger annat. Mitt hjärta vill ju så gärna fast hjärnan tillåter inte det att hända... Vad ska man göra när man är så förbannat rädd att ännu en gång bli sårad?!
Ett oerhört avklätt och känslomässigt inlägg såhär mitt i natten skrivet av en minst sagt kluven Elin...
Godnatt ❤
