elinljunggren.blogg.se

 

Jag kommer utgå från mig själv, då jag alltid varit "normal" när det gäller min vikt. Hatar ordet normal, därför fick det vara inom tecken. Men i allafall. Jag har varit en tonåring som varannan dag hatat varenda del av min kropp till att faktiskt tyckt om den dagen efter. Det är fortfarande så. Jag kan inte säga att jag är nöjd med min kropp men jag har accepterat den. Mina lår är stora, jag har breda axlar, min mage putar ut ibland men vad gör det om hundra år när jag annars mår bra i mig själv?

 

Det värsta jag vet, eller okej, BLAND det värsta jag vet är människor som klagar på sig själva. "Åh mina ben är för stora", "Åh vad min mage är tjock" osv. SNARK. Varför klaga på någonting istället för att GÖRA något åt det då? Förstår inte. Är du inte nöjd med dig själv, se till att bli nöjd med dig själv!! Det hjälper inte ett skit att du varenda dag ska gå runt och klaga på dig själv. AGERA. Jag är inte heller nöjd med allt på min kropp MEN jag klagar inte varenda dag jag ser mig själv i spegeln. Det är skillnad. Den dagen du slutar bry dig så otroligt mycket, den dagen kommer du må så himla mycket bättre. Tro mig. Jag har väl också jämfört mig själv med andra, varit den mest osäkra människa på denna jord, köpt kläder för att inte se stor ut osv. Har aldrig kunnat gå utanför dörren osminkad eller med ofixat hår. I dagsläget kan jag i princip åka vart som helst i vilka kläder som helst, givetvis bryr jag mig, men verkligen inte lika mycket som innan och det är en sån frihet.

 

Man behöver inte vara den där pinnsmala tjejen som tuggar på en gurka om dagen, man kan må bra i allafall och känna sig komfortabel i sin egen kropp. En kille skrev till mig för en vecka sedan att "du har en perfekt kropp" och jag bara "ehrm, okey *host*". Bara för att jag inte tycker att min kropp är perfekt så kan andra ögon tycka det. Jag tror man blir hemmablind när man bara ser sig själv i spegeln och bara letar fel och brister. Sen när man får höra något bra om sin kropp så tror jag att man bara stöter undan det för att man bara utforskat sina brister. Det är därför vi är så dåliga på att ta emot komplimanger och berömma oss själva, tror jag.

 

Detta är en mognadsnivå, att känna sig bekväm i sitt eget skinn och inte behöva jämföra sig med alla andra. Att känna att man duger och att man faktiskt kan acceptera sin kropp. Om du inte kan acceptera den nu, gör någonting åt den och acceptera den efteråt. Om du inte är lycklig eller nöjd med din kropp, GÖR så att du blir nöjd. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på ständigt klagande.