I´m not afraid, you can read all about it
Jag har några gånger nämt för er att jag inte vill minnas åren när jag var mellan 14-17 år, för då levde jag som i ett mörker. Det gör ont i mig och det har gjort ont i mig. Jag vet hur det är att vara allmänt deprimerad, allmänt sur/arg på livet och människorna i den. Det suger, big time. Idag var en dag jag ville minnas, jag kände mig stark nog att kunna göra det. Gick in på min bilddagbok och bläddrade till år 2009, tårar rinner - är det där verkligen jag? Jag tänkte öppna upp mig och berätta lite för er, inte för att få sympati utan för att få er att kanske förstå.
Jag har aldrig varit tjejen som tagit plats, alltid varit den där lilla tjejen som egentligen har saker att säga till om - men aldrig vågat ta för stor plats. Under dessa år som jag gick på högstadiet var jag allt annat än mig själv. Jag hade haft en bästa vän som jag känt mig så trygg med enda från förskolan till årskurs 6, sen tappade vi helt kontakten dessa åren. Och att komma ifrån 6:an till en klass där man inte ens kände igen namnen på och när man inte vågar ta kontakt med någon, det blev en för stor utmaning för mig. Jag backade undan när alla andra klev framåt och skapade kontakter. Många gånger jag kände mig som den mest ensamma människa på denna jord. Jag skapade en bubbla som jag själv gick i varje dag, jag målade upp alla människor som elaka och att de ville mig illa. Litade inte på någon. Jag gick ofta själv i skolan mellan lektionerna, för jag var rädd att ta kontakt och vara med andra människor. Kände mig otrygg och otillräcklig, som den minsta människan på jorden. När en i klassen skulle ha tjejfest så bjöd hon alla, även mig men jag kom aldrig...för jag vågade inte.
Det var inte många gånger jag log när jag var i skolan, och om morgnarna när jag skulle till skolan ville jag helst dra täcket över huvudet och sova. Inbillade mig själv att allt på mig var så himla fult, kände mig otillräcklig och i vägen. När andra frågade mig om jag ville vara med svarade jag "Nä, det är okej, jag ska inte vara i vägen". Jag kände mig aldrig som en i gänget, för vem skulle vilja vara med mig?
Jag gick hela dagarna och tänkte på vad det var som var fel på mig. Varför kunde jag inte vara som alla andra? Hela tiden hade jag negativa tankar i huvudet om mig själv, såg mig själv som meningslös och onödig. Jag tog inte ens bilder på mig själv, för jag avskydde mig själv. Livet målade jag svart och det fanns bara ett ljus i det mörkret och det var Minola. Om inte hon funnits där, då vet jag inte ens om jag varit här idag.
Jag läser på mina bilder på bilddagboken just nu och undrar hur i hela friden jag kunnat vara så och behandlat mig själv så. Den första reaktionen när jag öppnade upp sidan med mina bilder och texter var "vem var den där flickan, det där är inte jag". Jag hade en längtan i den åldern och det var att komma bort, jag ville inte ens stanna kvar i livet. När man känner sig sådär otillräcklig och värdelös så finns inte mycket som kan hjälpa. Men jag är så glad över att det fanns 3 människor som såg mig må dåligt, de märkte att jag slutade äta och låg på botten. De tog kontakt med kuratorn på skolan som hämtade mig på en av lektionerna och sa att det var några som hade kommit till henne och varit oroliga för mig. Jag hatade att prata med den här människan för enligt mig, så var ingenting fel. Men här kom vändpunkten, jag ville verkligen INTE prata med henne och då bestämde jag mig för att faktiskt ta tag i livet och försöka att varje dag hitta möjligheter till att bli en mer positiv människa. Vägen var lång men för varje dag som gick så försökte jag verkligen hitta glädjen till livet. Innebandyn var glädje för mig, Minola var glädje för mig. När jag började se livet som en klick färg igen, då lättade många kilon från mina axlar.
Jag vill egentligen inte minnas eller bli påmind om den här tiden, för det är inte jag. Idag mår jag mycket mycket bättre. Jag vågar lita på folk (ett fåtal dock) och jag vågar vara social. Jag ser inte livet som något jobbigt utan som en stor möjlighet. Jag kan inte ens förklara vilken skillnad det är på tjejen under, för det är som natt och dag.
Anledningen till att jag valde att skriva min egna historia såhär öppet på internet är för att jag vet att många andra unga tjejer har en sån här vardag. Jag vill säga till er alla som har det jobbigt att, även om din värld ser kolsvart ut just nu, så finns det alltid ljus någonstans. Det gäller att hitta dem, och våga lita på att det kommer att bli bättre. Det kanske känns som en omöjlighet, det gjorde det för mig med. Jag säger inte att det kommer att bli lätt, men jag kan säga er att resan tillbaka är så värd det.
2009
2013
Jag tror att det är bra för mig att minnas dessa år, för att verkligen kunna uppskatta mitt liv idag. Jag är en helt vanlig tjej, som ibland bara haft det jobbigare än de andra. Man lär sig alltid någonting av allt man gör och jag har verkligen lärt mig uppskatta de simplaste sakerna här i livet. Om jag får ett enkelt sms från någon jag tycker om kan det göra hela min dag. När jag var inblandad i den stora bloggvärlden så kunde jag inte förstå att andra kunde se upp till mig. Varje gång det ramlade in en "idolbild" med en text till så kunde jag inte sluta tänka på det, jag blev verkligen så varm inuti, kunde leva på det i månader. Det finns inga garantier på att livet alltid kommer att vara bra, så jag tycker man ska ta vara på varenda bra sekund av det.
Idag vill jag inte vara som alla andra, jag vill vara mig. Idag trivs jag med att vara jag. Idag vill jag vara med andra människor. Idag vågar jag ta för mig. Idag vet jag vad jag vill. Idag vågar jag yttra mig. Idag vågar jag ta lite mer plats. Idag är jag stolt över mig själv. Idag är jag glad över livet. Idag ser jag alla möjligheter. Idag är jag stark.
Kommentarer
Trackback
