Vi måsta acceptera den vi är, vi måste sluta känna pressen.
"Du står på toppen, men vill högre upp. Väskan fylld av diamanter, men du vill ha guld - du är aldrig nöjd"
"Aldrig nöjd" är låten som går genom mitt huvud just nu, texten kommer jag alltid att bära med mig. Den har fått mig en stor tankeställare. Den handlar om människans stora begär efter saker och hur mycket vi faktiskt jämför oss med varandra i dagens samhälle. Tänk att det finns människor som handlar saker de egentligen inte har råd med, bara för att få "vara med i samhället", visst är det hemskt? Att jakten efter lycka tar över ens liv och vänder upp och ner på det. Och om man har en sak, så vill man ha en annan...och en tredje/fjärde/femte... osv. Man stannar aldrig upp och inser att man har det väldigt bra utan att jämföra sig med andra? "Jag mår bra, men familjen Olsson på andra sidan gatan har det bättre" eller "Man ska inte klaga, finns de som har det sämre". Varför måste vi hela tiden utgå från några andra? Varför inte utgå från sig själv? Vad har du i livet som just DU är glad för?
Jag själv har min familj, mina vänner, egen lägenhet, ett jobb och Paddington. Det är jag stolt över att jag har och det tycker jag att jag har rätten att tycka, utan att behöva blanda in "de stackars barnen i Afrika". För hur många gånger har man inte hört den standard-kommentaren? "Ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika" osv... Jag skulle bli totalt galen av att ständigt jämföra mig med de som har det sämre ställt än mig själv och även med de som har det bättre ställt än mig. Det gör ju inte mitt liv varken bättre eller sämre. Menar de att jag jämt måste ha dåligt samvete när jag ska göra saker, bara för att andra inte har den möjligheten? Tänk vad tråkigt livet skulle vara om man ständigt var beroende av vad andra gör/ser ut?Jag är nöjd och glad över mitt liv och det tycker jag att ni andra också ska vara! Det är ganska väldigt onödigt att lägga energi på saker som man själv inte kan förändra, det är slöseri med tid av ditt liv. Det är inte värt det.
Samma sak när det handlar om oss själva. Vi är så självkritiska att vi inte ens kan vara stolta över en enda kroppsdel på oss själva, för att andra är ju sååå mycket finare än sig själv. Är det inte sjukt att vi lägger märke till allt fint som andra har på sig men att vi själva bara ser fel på oss själva? Varför gör vi allt så svårt? Vi måste börja acceptera den vi är, vi måste sluta känna pressen.
Väldigt osammanhängande text med luddigt innehåll, men vet inte hur jag ska få ut mina åsikter i ord gällande detta. Sammanfattning: vi måste börja vara nöjda med oss själva och nöja oss med allt vi faktiskt har i livet utan att behöva jämföra oss med andra. Punkt och slut.
Kommentarer
Postat av: Agnes
Grymt inlägg! Sjukt bra låt också!
Trackback
