elinljunggren.blogg.se

Jag skulle bara vilja slå mig själv hårt på käften eller lägga mig och gråta i flera timmar på kudden. Inte av sorg, utan av rädsla. Det här med kärlek alltså.. det är så förbannat svårt. Det finns nämligen en person som har förstört mig på så sätt att jag numera inte vågar lita på någon av andra könet. Jag kan inte i ord beskriva hur ledsen jag är för det.

 

Att lämna ut sig själv till någon är helt vansinnigt läskigt för mig. Jag vill vara en öppen person som gärna släpper in folk i mitt liv, men just nu trycker jag ut dem istället och det är verkligen hemskt att det ska behöva vara så. Att överräcka sitt egna hjärta till någon annan för att sedan se personen slänga det i backen och stampa på det, om och om igen - det är fan inte lätt att bygga upp det igen. Och när man äntligen fått upp muren igen, så kommer det någon och river ner den. Jag är för rädd att min mur ska rasera ännu en gång, för jag vet inte om jag på riktigt klarar av det.

 

Jag går miste om så mycket om jag ska bete mig på det här sättet, och det får bara inte hända. Jag vill bara kunna lägga allt bakom mig och blicka framåt. Släppa tryggheten och våga ta steget ut i det "fria". Jag har ramlat på asfalten, skrapat upp blodiga knän. Men knäna har slutat blöda för länge sedan, nu finns bara ärren kvar. Ärr går aldrig bort, men de bleknar nog med tiden.