elinljunggren.blogg.se

 

Om vi tänker oss tillbaka till sommaren 2007, då var jag enbart 13 år och skulle börja högstadiet. När man är i den åldern så lever man i ett mellanland där man ibland kan tappa bort sig själv eller där man bildar sig en personlighet. Återkommer till detta senare.  Amandha och jag träffades genom innebandyn, då vi spelade i samma lag som 10-åringar. Amandha tyckte att jag var en "bitchig skitunge" och jag tyckte att Amandha var en "sån som tror sig veta allt". Bra intryck va? haha! Det vi då inte visste var att vi, tre år efter skulle vara åtskiljbara.

 

Sommaren 2007 så pratade mamma med mig och frågade om det var okej att Amandha skulle bo hos oss en stor del av sommaren då hennes föräldrar skulle iväg. Jag var tveksam om jag skulle orka vara me henne hela sommaren men jag sa till slut att "det går väl". Amandha "flyttade" in hos oss då som planerat. Dagarna gick och vi hittade på saker hela tiden. I slutet av sommaren stod vi där som bästa vänner. Sen dess har vi hållt ihop, utan massa bråk och tjaffs.

 

Som jag sa innan, när man är i den unga åldern kan man tappa bort sig eller bilda sig en personlighet. Amandha har alltid funnits under mina tonår, som en STOR trygghet för mig. När livet har krisat ordentligt och när andra inte har kunnat bete sig, så har jag alltid vetat om att Amandha finns där. Om Amandha inte funnits i mitt liv genom dem åren, då hade jag utan problem tappat bort mig men eftersom hon fanns där så hade jag utrymme att kunna bilda mig en personlighet. Det är svårt att förklara i ord, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

 

Amandha är inte en vän för mig längre, hon är som min egna syster. Amandhas mamma ser mig som hennes bonusbarn och min mamma ser Amandha som sitt bonusbarn. Vi är som en stor familj och jag skiljer inte på mina riktiga syskon och Amandha, hon är som en i familjen. Ibland när jag bodde uppe i Långsrum så kunde jag komma hem från min innebandyträning och hittade Amandha i soffan utan förvarning och bara "tänkte sova här inatt". Jag reagerade liksom inte ens, för det var så naturligt. Mitt hus, är hennes hus.

 

Att umgås med Amandha är bland det bästa jag vet för i hennes närhet kan jag vara mig själv fullt ut. Det är så otroligt naturligt och så himla härligt. Ni vet det där man gör när ingen ser, sånt kan jag göra framför Amandha, haha! Ingen av oss är dramaqueens, vi är inte ute efter bråk eller drama. Det är nog därför vi aldrig har bråkat ordentligt. Jag kan inte vara sur på Amandha, det går liksom inte. Vi ställer upp något sjukt mycket för varandra och vi vet alltid vart vi har varandra. Tillsammans har vi delat både sorg och glädje.

Jag kan inte räkna upp alla våra minnen, för dem är otroligt många. Men våra minnen är det bästa jag har i min ryggsäck, det vill jag lova er.

 

En vän som Amandha borde ALLA i hela världen ha. Hon uppfyller precis ALLA kriterier för hur en bra vän ska vara. En mer genomsnäll och godhjärtad människa tvivlar jag på att det finns i denna värld. Hon har ett hjärta lika stort som jordklotet. Jag skulle inte byta bort henne mot något annat i världen, verkligen inget. Det här är en människa jag skulle ställa mig framför om någon sköt mot oss utan att ens tveka. Då kanske ni kan förstå hur mycket jag älskar den här människan. När jag ligger där på ålderdomshemmet och mitt liv flashar förbi mig, då kommer jag komma ihåg våra minnen och kunna glädjas åt dem.

 

Amandha, du är den bästa människa jag känner. Tack för att jag får vara en del av ditt liv och en del av dig. Jag är verkligen tacksam för det. Och du vet att oavsett tid på dygnet så finns jag där för dig. Vad som än händer så kommer jag alltid vara så förbannat tacksam för att du funnits/finns i mitt liv. Det hoppas jag att du förstår. Nu blev jag tårögd med... bästa vän/syster. Du är helt enkelt BÄST!! KOM I HÅG DET ♥