elinljunggren.blogg.se

Innan den här säsongen med innebandyn visste vi bara en sak, det skulle krävas mycket av oss som spelare och som tränare. Snittåldern i laget ligger väl på 17-18 år och bara det säger en sak, vi är ett ungt lag med inga stora erfarenheter och speciellt inte erfarenheter av högre divisioner. Vi spelade i division 3 men blev tillfrågade om vi ville spela i division 2 den här säsongen, eftersom vi inte är rädda för utmaningar så tog vi oss an den här också. Innan den här säsongen började fick vi även klartecken att hela damlaget i Ariel skulle spela med oss också. Vi kände knappt varandra och som vår tränare Martin sa för inte så länge sedan "kommer ni ihåg när alla spelare från ariel satt på en läktare och alla från craftstaden på den andra?". Vi var så uppdelade till att börja med, lite hård spänning då vi var två lag som helt plötsligt skulle bli ett. Träningarna rullade på och vår målsättning för säsongen var att försöka hänga kvar i division 2 utan att behöva kvala neråt. Det trodde vi skulle bli tufft, för steget mellan 3:an och 2:an är enormt.

 

Då var försäsongen igång, vi spelade lite träningsmatcher och försökte spela ihop laget. Vi mixtrade med femmor hit och dit, allt för att försöka få iordning en trupp i division 2. Säsongen började och för oss, fick den en riktig bra början. Seger på hemmaplan mot ett lag som också gått upp i 2:an, nämligen Borgholm. Kom ihåg lyckan av att faktiskt ha vunnit match i division 2, nu var vi igång. Matcherna efteråt gick verkligen trögt, ingen flyt eller spel hade vi. Snabbheten i spelet fanns inte, vi visste inte riktigt vad som krävdes av oss innan vi själva fick känna på det ute på plan. Ett mycket hårdare klimat i den här serien, tacklingar, stenhårda motståndare. Det gick inte längre att försöka dribbla av motståndarna själv, vi var tvungna att agera som ett lag.

 

Vi tränade skiten ur oss på träningarna. Tränade på alla våra svagheter. Hela vårt unga lag var/är så otroligt lyhörda och finns det utmaningar, så tar vi oss an dem - vi skulle aldrig någonsin ge upp. Det är det som jag ser som styrkan i vårt lag, vi är modiga, envisa, målmedvetna och oförstörda. Vi vann matcher, vi förlorade matcher men vi kämpade på. Match efter match gick, tidningarna skrev om oss och det var mycket folk på läktaren varje match. Vi fick höra att det sättet vi spelade på lockade publik, vi var attraktiva att titta på. Det är också något stort och så viktigt.

 

Det var dags att möta serieledarna på hemmaplan, Husqvarna. De hade rutinerade och lite äldre spelare fyllda med erfarenheter. Vi ställde upp med vårt unga lag som saknade erfarenheter. Vi bjöd på riktigt fint spel, bättre än Husqvarna hade räknat med. Kommer ihåg GLÄDJEN, SKRIKEN, GLÄDJETÅRARNA när slutsignalen gick. Vi stod som segrare och ingen var gladare än vi. De som var obesegrade, det omöjliga blev till möjligt.

 

Efter det att sista matchen spelats och serien var klar hamnade vi på en 4:e plats. Från noll och ingenting, till en 4:e plats. Nosade till och med på en tredje plats. Målsättningen var att "försöka hänga kvar". Det är helt sjukt vad ett lag kan förändras över en säsong. Vårt lag bygger på glädje, en enorm glädje och det har tagit oss långt. Det har krävts mycket av oss och vi har tagit den här utmaningen på bästa sätt. Jag kan inte annat säga än att JAG ÄR SÅ SJUKT JÄKLA STOLT ÖVER VARENDA EN AV OSS.

 

 

Det är en ÄRA att få spela i det här laget. I veckan skrev jag på ett kontrakt på 2 år för klubben. Nästa säsong kommer bli tuff, vi satsar stenhårt tillsammans. "Genom att sikta mot det omöjliga, når vi toppen av det möjliga". Nästa år satsar vi på att ta klivet upp till 1:an, näst högsta serien i Sverige. Vi kan, om vi vill - det ska bli förjävla kul.

 

Förra helgen spelade vi träningsmatch mot ett lag som vi innan förlorat mot, när vi låg i division 3. Vi slog dem med 14-2 nu och allt de hade att säga när vi tackade av dem var "Tack för uppvisningen". #BAM