elinljunggren.blogg.se

Jag förstår inte och kommer troligtvis aldrig förstå varför det finns människor som bara är ute efter att trycka ner en. Det spelar ingen roll vad man gör, för minsta lilla fel syns - det är det enda som syns. Varför kan vi inte berömma saker som man gör bra istället? Är det så mycket begärt att skriva något positivt istället för något negativt till någon? Jag börjar bli så himla trött på det här beteendet, att det aldrig tar slut. Den sista idioten är inte född.

 

Det finns en människa som har gottat sig i mina misstag, mina fel och brister. Jag har inte gjort den här människan ett skit, jag fortsatte bara med att skriva bra saker till denna människa, så som "Lycka till :)", "Hoppas det går bra" osv. Nu på senare tid har den här människan insett att jag inte tar åt mig och har då slutat, jag dödade henne med kärlek. Dock funkar inte detta på alla människor, jag har försökt och vissa slår bara det ifrån sig. Varför vara så jävla negativ när man kan vara fruktansvärt positiv? Varför väljer vi att vara mer negativa än positiva? I don´t get it.

 

Sen finns det de människor som bara ser saker ifrån en sida om det uppstår en konflikt, som stirrar sig blind på en story. Som dömer en innan man ens öppnat käften.

 

Det känns bara som att jag har så många krav på mig hela tiden, jag orkar inte med det. Människor som ständigt kräver saker av mig får mig att bli helt down. Jag vill bara vara jag, bara vara Elin. Hon som gör fel ibland, hon som gör rätt och hon som inte blir dömd av andra. Blir bara så ledsen på människor som blir besvikna på mig, fast jag inte gjort något tokigt. Den här tiden i mitt liv har varit tuff, kan inte säga annat. Jobbat mer än 40 timmar i månaden, studerat på heltid, tränat innebandy 2 ggr i veckan vilket innebär att jag åker hemifrån vid halv 8 på morgonen och kommer hem 9 på kvällen, har en häst att ta hand om. Det är mycket, jag hinner knappt med själv. Därför blir jag sur på mig själv för att jag inte har tid till något annat just nu, men så är det just nu - bara att göra det bästa av situationen liksom. Det finns dock människor som saknar förståelse, det är jobbigt.

 

Jag gör alltid så gott jag kan, så länge ingen sliter mig i varsin arm för jag går sönder då. Jag måste få planera/strukturera och försöka lösa allt själv. När studenten är över, så har jag all tid i världen att göra saker jag vill göra, höra av mig till personer jag vill höra av mig till osv. Men nu, lägger jag all min tid på skolan. Tror inte någon kan förstå hur mycket vi haft nu under en lång period, man orkar inte med allt man vill göra. Det är tråkigt, men det är den jävla sanningen också.

 

Klart som fan att jag skulle vilja kunna spendera flera timmar i stallet varje dag, utan att känna någon stress. Åka på innebandyträning och gå in helhjärtat. Åka hem och träffa min mamma/syskon. Men vad man vill och vad man kan är inte alltid samma sak.