elinljunggren.blogg.se

 

För ett tag sedan skulle Paddington skos, då körde vi honom till mamma men eftersom hovslagaren hade bråttom så hann han aldrig med Paddington. Då sa hovslagaren att han kunde komma om en vecka. Då bestämde jag att vi inte skulle köra Padde fram och tilbaka till mamma (blir så omständigt och jobbigt för honom) så han fick helt enkelt stannat kvar där. Jag skulle ändå iväg den helgen (när jag var i Göteborg med innebandylaget) så han kunde lika gärna vara kvar hos mamma, så hon kunde få passa min bebis när jag var borta.

 

Efter mycket om och men står nu Paddington kvar hemma hos min mamma, vi tog aldrig hem honom hit igen. Paddington trivs så jävla bra hos mamma, med sina kompisar (Minola och Milton) så det kändes inte bra att ta tillbaka honom till det stallet som finns här. Så Paddington står hemma hos min mamma för tillfället, har ju haft så mycket med skolarbeten och allt inför studenten så jag hade inte kunnat lägga tid åt min älskling och eftersom jag älskar honom för mycket så valde jag att ha kvar honom hos mamma så hon kan ge honom kärlek dagligen.

 

Tanken är att jag ska ha Paddington hos min mamma, det är det mest optimala för honom och mig. Jag kommer dock bo kvar hemma hos pappa (om jag inte flyttar till lägenhet). Jag kommer ju ha körkort till hösten så jag kommer åka till Padde och rida som vanligt.

 

Sådär ser läget ut för tillfället. Jag saknar givetvis Paddington varje dag, varje sekund. Funderar jämt på hur han har det, om han mår bra och om han saknar mig med. Att han mår bra, det vet jag. Han har en stor hage med sina absolut bästa vänner att busa med.

 

Måste bara berätta en sak som fick mig att gråta av lycka. Jag hälsade på Paddington, för kanske 2 veckor sedan och då hade vi inte träffats på någon vecka. Tog grimskaftet och grimman för att gå ner mot hagen. Padde stod på andra sidan ån i hagen, en bra bit ifrån mig. Jag ropade "Paddington" och han ryckte till precis som han blivit rädd och utan att ens tänka vände han sig mit mig, tog sats mot grinden där jag stod. I full galopp kom min älskling till mig, jag stod där helt chockad för så har han ALDRIG gjort innan. Grät av lycka, så jävla härlig ponny. Det känns helt underbart att han känner sån tillit till mig som han faktiskt gör. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och kommer alltid göra det.

 

Efter sommaren kommer inte min mamma stå som ägare på den här fantastiska ponnyn, för det kommer nämligen JAG att göra. Han ska äntligen bli min, MIN EGNA PONNY. Kan ni förstå känslan? Jag ska jobba röven av mig i sommar för att äntligen kunna köpa loss min Paddington. Bara min.