elinljunggren.blogg.se

För 3 år sedan satt jag utanför mönsteråsgymnasiet på en bänk, tittade upp mot skolan och kände bara att "ska jag verkligen gå här?". Det kändes så stort att börja gymnasiet, allt var helt nytt. Dessutom blev jag utplacerad i en klass med 11 tjejer, 11 helt olika människor med 11 olika åsikter. Undrade hur fan det skulle fungera egentligen men dessa år har verkligen varit lärorika. Ingen i vår klass är den andra lik, alla är verkligen unika och bra på olika saker. 

 

Vi har aldrig bråkat inom klassen, dock har det förekommit småtjafs men det skulle väl bara vara konstigt om det inte hade uppstått liksom. Vi har stärkts som klass, vi kan i princip berätta vad som helst inför varandra utan att skämmas halvt ihjäl. En gemenskap där alla i klassen är involverade. Under åren har vi fått höra hur bra lärarna på skolan tycker att vi är, som de allra flesta säger "en helgo klass". Jag kan bara hålla med, för det är vi verkligen. 

 

Lärarna har jag tyckt så otroligt bra om, vissa mer och vissa mindre men överlag har vi haft så bra och förstående lärare. Vi har kommit varandra så otroligt nära, elever och lärare under dessa 3 åren och det kommer kännas jättejobbigt att faktiskt skiljas från dem med. 

 

Alla gånger vi gått in i väggen av för mycket plugg. Alla gånger vi konverserat på facebook om hur jobbig skolan är. Alla gånger vi skrattat så vi kippat efter andan. Alla gånger vi klagat. Alla gånger vi kämpat. Alla gånger vi stått upp för varandra. Allt börjar lida mot sitt slut....