Ett mycket känsligt inlägg...
Innan jag börjar skriva ut detta vill jag vara tydlig med att ni INTE kommer kommentera något elakt at all, detta som jag ska berätta för er är väldigt jobbigt nog som det är som ni kanske kommer förstå. Hoppas ni kan visa den respekten nu, nu när jag ber er.
Vet inte vart jag ska börja faktiskt. Tårarna trycker bakom ögonlocken redan och orden kommer inte riktigt fram. För att göra en lång historia kort, så har min mamma och hennes sambo valt att flytta isär, gå skilda vägar. De har varit tillsammans i måååånga år nu, det kommer alltså innebära en STOR förändring. Varför tänker jag inte tala om, det är för privat. Men så är läget och jag tror faktiskt på att de båda kommer må bra utav det. När man går varandra på nerverna hela tiden och bråkar alla ljusa timmar om dagen, då är det bättre att gå skilda vägar. De skiljs INTE som fiender, de kan prata med varandra och umgås. Mammas sambos barn kommer jag alltid se som mina syskon hur eller hur oavsett om våra föräldrar bor under samma tak eller inte. Som jag sa till mamma, om man inte mår bra i livet så är det ens förbannade plikt att se till att man mår bra, oavsett vilken åtgärd man måste dra till med. Man måste lita på att det kommer bli bättre. Även att det måste varit det jobbigaste beslutet de någonsin kommer att ta så tror jag att båda kommer må så mycket bättre, tråkigt men sant.
Nu till det jobbigaste.... som ni kanske kan lista ut med lilltån så måste gården säljas.... där jag bott i princip hela mitt liv. Ute på landet, med mina hästar, vårt stall, våra katter, våra hundar, vår traktor, vår höskulle, våra vagnar. DET kommer bli så jävla jobbigt att lämna. Det är SJUKT vilka minnen vi kan relatera till denna fantastiska gård. Men allt har ett slut, tyvärr. Vi kommer alltid ha med oss våra minnen därifrån, som vi kan skratta tillsammans åt.
Antingen väljer man att gräva ner sig i det här totalt, skita i livet och bara stänga in sig, slänga sig på kudden och gråta floder i flera veckor eller så väljer man att göra som jag, se det som ett nytt kapitel i livet. Visst fan gör det ont, klart som FAN det gör ont i mig att behöva lämna bort gården till någon annan. MEN man får inte glömma bort att "inget varar förevigt" och att man ibland ställs inför jobbiga beslut här i livet. Jag kommer gråta floder den dagen vi tar vårt pick och pack och åker ifrån gården, för gott. Men jag antar att det kommer vara en vanesak sen. Allt går vidare, det gör även vi.
Ville bara skriva ut det här, då jag får mycket frågor här och var. Det är jobbigt nog att prata om detta, speciellt nu när det är så känsligt. Tack till er som hört av er i allafall, tack för ert stöd (♥)
... och mamma. Jag ÄLSKAR dig. allt kommer bli bra, lita på det. Hur jobbigt det än är nu. Stolt över dig!!
- Wake me up when it´s all over
Kommentarer
Postat av: nelli
ska ni sälja alla era hästar nu? förrästen,hur många hästar har er familj på gården just nu? :)
stay strong.
Trackback
