elinljunggren.blogg.se

När jag började blogga, då bloggade jag bara för att det var så himla roligt. Tänkte att det skulle vara som en öppen dagbok som jag kunde kolla tillbaka på när jag blir äldre. Tänkte aldrig på att den faktiskt skulle kunna växa och bli stor. Sen läste jag andra bloggar och det enda man kunde läsa mellan raderna var att de ville få så många följare som möjligt. Provocerade i sina inlägg för att få reaktioner, som gjorde att deras blogg spreds och på så vis slog statistiken i taket. Man länkade sina blogginlägg överallt, för att få folk att öppna ögonen för sin egna blogg. Hur detta än låter i era öron, så låter det jävligt konstigt i mina.

 

Min pappa har inte ens facebook och jag har frågat honom många gånger om varför han inte har det då "alla" har det. Han svarade att "det bästa är att vara anonym" och det fick mig att tänka om på nytt. Jag håller faktiskt med pappas argument. Egentligen önskar jag att jag inte var så offentlig på internet, för då kan ingen människa ha fördomar om en så fort man ska skaka hand. Det har faktiskt hänt och händer än idag, att jag inte ens hinner presentera mig innan den andra vet precis "allt" om mig. Att träffa nya människor, såna man aldrig träffat innan är riktigt kul för då har man ingen som helst aning om personen eller dess personlighet. Jag skulle vilja vara en sån, en okänd person. Inte för att jag är känd, men många vet mitt namn i bloggvärlden.

 

När vi drev elevating så hade vi bra statistik varje dag och jag skrev bara för att få "status". Nu kan jag bara kolla mig i spegeln och undra vafan jag höll på med. Varför ska jag sitta där och provocera fram saker jag kanske inte ens står för? För seriöst, när andra lägger upp inlägg för att provocera så tänker jag bara "vilken dum jävel". Det känns bara på något sett så jäkla fånigt, som ett bebisbeteende i mina ögon. En blogg ska inte användas för att skriva en massa skit som man knappt kan stå för, den ska ge något eller skrivas för sin egna skull.

 

Ni som bloggar... gör det er så mycket lyckligare om flera tusentals människor vet om er? Blir ni verkligen lyckliga av att se statistiken slå upp i taket? Jag tror att ni som skulle svara ja på dessa frågor, att ni är väldigt osäkra själar. Om man har en stadig grund i sitt liv, en familj, bra vänner, pojkvän/flickvän osv... då behöver man inte bekräftelse av några andra via en blogg. Just saying.

 

Att söka bekräftelse gör väldigt många, oavsett om det är via ens blogg/facebook/instagram. Är man mer värd och har ett bättre liv om man har flest likes? Är det en slags tävling, där vinnaren får... ja vad? Jag förstår inte vad alla egentligen håller på med, ber om shoutouts, länkningar hit och dit. Förstår inte poängen i det hela. Antar att jag växt upp och insett att mitt liv är så mycket mer än provocerande inlägg. Jag mår bra trots att jag inte har 1000 likes på mina foton på facebook, 1000 likes på min instagram eller flera tusen läsare här på bloggen. Min familj, pojkvän och mina vänner älskar mig för den jag är och inte för den statusen jag har runt omkring mig.

 

Så varför driver jag då denna bloggen undrar ni? Jo för att jag själv ska få utlopp för tankar/känslor samt att jag ska kunna blicka tillbaka på den här tiden i mitt liv. Om jag så har 10 eller 1000 läsare spelar ingen roll, det är inte viktigt för mig längre. I do this for my own