Vad skulle jag vara/göra utan dig?!
Igår kväll var jag rädd, så sjukt rädd för att helt tappa fotfästet efter att ha lämnat min bästis. Tårar rann längs kinden och jag var och kände mig helt tom. Var helt tom i blicken, jag kände ingenting och ingenting kunde få mig glad just där och då. Jag får verkligen seperationsångest när jag ska lämna Jennifer, hon betyder för mycket och är en sån stor del utav mig. Ingen kommer någonsin att förstå vänskapen oss emellan, den är galet stark, en evig vänskap som jag värdesätter högt.
När jag la mig i min säng igår med bara vetskapen om att jag bara för några timmar sedan var hemma hos Jennifer, fick mig att må så fruktansvärt dåligt. Visste inte vart jag skulle ta vägen, fick vända på kudden otagliga gånger för att den blev dränkt i tårar. Låtarna gick runt i huvudet och texterna i dem fastnade i huvudet på mig. Somnade till slut med en sprängande huvudvärk med musiken i öronen...
Idag är en ny dag, vaknade upp med ett tungt huvud. Försökt sova bort hela dagen för att komma ifrån det jobbiga. Men kom på mig själv att det inte skulle fungera att göra så. Man måste försöka gå vidare och komma in i vardagen snabbt trots att det gör ont. Jag tog på mig mina ridkläder och tog mig en promenad i solskenet till min älskade fyrbenta vän som fyller min kropp med glädje och kärlek. Och mycket riktigt så stog han vid grinden med öronen spetsade mot mig när jag kom.
Jag ser inte Paddington som en häst, jag ser han som min trygghet här i livet. Alltid när jag tappat fotfästet så går jag till honom. När jag känner att livet suger, skolan stressar sönder mig och när vänner sviker så tar jag alltid på mig och går bort mot honom hur sent det än är på dygnet. Han finns alltid där. Det har aldrig ens funnits i mina tankar att sälja Padde, aldrig någonsin. För hur skulle ni känna om ni sålde er trygghet här i livet? Precis, det skulle aldrig gå. Paddington kom in i mitt liv i precis rätt tidpunkt i mitt liv. När hela världen stormar runt omkring mig så står han kvar med sina hundvalpsögon och sin underbara famn. Jag skulle inte byta ut honom för alla miljoner i hela världen. För mig betyder han mer än så och jag älskar honom oändligt mycket.
Jag frågar mig varje dag vad fan jag skulle göra utan Paddington i mitt liv. Vart skulle glädjen komma ifrån och vart skulle min livsvilja komma ifrån? Läskigt tänkande alltså. Varje dag fyller han mitt liv med k-ä-r-l-e-k, det finns inget ont med den hästen för han vill bara väl. Han gör alltid sitt bästa och det finns ingen som gör mig så himla glad och lycklig som han kan. Det är något speciellt med den hästen som jag inte kan säga vad men han har DET.
Red ett dressyrpass idag på honom, första seriösa passet på hela detta året. Kan inte med ord beskriva hur underbart det var att sitta på hans rygg och känna han jobba tillsammans med mig. Solen lyste på oss och det var bara allmänt härligt. Jag kom till stallet med ett tungt huvud, röda ögon och var nedstämd. Lämnade stallet med ett leende, det säger det mesta.
Tack Paddington för att du är du och för att jag får ha dig i mitt liv. ♥
Kommentarer
Trackback
