elinljunggren.blogg.se

 

Ämnet jag vill prata om är oss, vi som går under gruppen "vikarier". I somras fick jag jobba tillsammans med en människa som är betydligt äldre än mig, mer än dubbelt så gammal som behandlade mig som SKIT rent ut sagt. Aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Då kände jag verkligen att "vafan har jag gjort för att förtjäna den här skiten?", trodde det var personangrepp bara gentemot mig men sen fick jag höra att den här människan hatade vikarier, oavsett hur personen är. Vi var två vikarier den sommaren, jag och en till. Den andra vikarien skickade ett facebookmeddelande till mig en kväll och frågade om jag kunde ta hennes pass dagen efter, då hon sa att "jag klarar verkligen inte av att jobba med den där människan" och givetvis hoppade jag in. När jag kom till jobbet möttes jag av elaka blickar, taskiga kommentarer och allmäna kränkningar. Det spelade ingen roll vad jag än gjorde, den människan skulle bara sätta dit mig för att jag var vikarie. På min matrast sa jag att jag skulle gå till macken och köpa något att äta, tog med mig min telefon ut, satte mig i gräset utanför vid en buske och GRÄT, fyfan vad jag grät. Ringde min mamma och sa hur jag kände, jag mådde rent utav förjävligt. Jag brukar aldrig ha problem med andra människor men den här människan är verkligen en person jag hatar och önskar allt ont till. Usch och fyfan.

 

Har hört om många som är vikarier som känner sig nedtryckta eller upplever att de inte är lika mycket värda som en ordinarie. Vi utför samma arbete, vi jobbar röven av oss i skolan samtidigt som vi jobbar extra, vi tar ansvar och vill verkligen sätta oss in i arbetslivet. Klart som fan att vi inte har samma livserfarenhet som alla de andra i personalen men vi är där för att lära oss. Vad gör det om vi gör misstag såhär i början om vi ändå ska lära oss från dem? Jag blir fullständigt tokig på människor som bara ska leta fel på en hela tiden. Är det meningen att jag, Elin 18 år ska behöva ladda upp mentalt innan jag åker till mitt jobb för att jag kanske ska jobba med en människa som bara vill trycka dit mig? Det är vi vikarier som gör att just ni ordinarie kan ta ut er semester om somrarna, vi som fyller i luckor så ert schema ska gå ihop och vi som får rycka in när ni blir sjuka. Har ni ens mage att komma och klaga på oss då undrar jag? Det är just NI som borde vara rädda om OSS. Det är ni som ska vara vuxna och lära oss hur vi ska göra. Även om ni är trötta på ert jävla jobb och ert liv så har ni ett ansvar att ta hand om oss och visa oss vägen inom yrket, på ett professionellt sätt. Ni kan inte ta för givet att vi kan allt bara för att vi läst om det i skolan, det funkar inte så. Dags att ta tag i detta nu och behandla oss som alla andra, eller vill ni kanske gå till jobbet med feber och förkylning?

 

 

Blir så jäkla trött på vuxenvärlden att jag nästan spyr. Man ska aldrig behöva känna känslan att "hoppas jag inte får jobba med han/henne idag" osv. Jag kommer alltid gå mot strömmen och den dagen jag blir ordinarie så ska jag bemöta andra människor med öppna armar, lära dem allt jag kan och vara öppen för frågor. Aldrig att jag kommer bli en sån som kommer tävla om vem som vet mest och så vidare. ALDRIG, det är inte viktigt för mig. Tro aldrig att ni som behandlar mig som skit, att ni kommer få någonting tillbaka av mig. Ni är inte mer värda än någon annan oavsett benämning i er yrkesroll. 

 

Ni som är vikarier eller kommer att bli det, stå på er och kör ert egna race. Skit i personer som bara trycker ner er och som vill er illa. Bemöt alltid andra människor med ett leende, oavsett om ni får något tillbaka eller inte.